Crapmuffin

Godkväll. Nu är det söndag, och trots att jag ska sova ett par sköna timmar innan det är dags att möta dagen så vet jag att den inte kommer att bli bra. Så är det med söndagar, speciellt när man har haft lov och börjat känna sig ganska så bekväm med det. Och så har vi publikrep med vår pjäs på torsdag, jag måste verkligen sätta min ryska monolog, annars kommer jag att få nervöst sammanbrott.

När jag gick första ring på gymnasiet var jag väldigt osäker och blyg på scen, vilket gjorde att själva mitt skådespeleri fick komma i skymundan. Jag lyckades så småningom ta mig över den muren och "blomma ut". Haha, vad lökigt det där lät, men ungefär så. Och nu, när jag ska göra en monolog på ryska, känns det som att jag är tillbaka på andra sidan muren igen. Jag känner mig helt handikappad och förvirrad och det gör mig väldigt nervös. Det känns som att jag tappar allting jag kan och istället står och fokuserar på att försöka prata ryska, haha! För jag kan trots allt inte prata så bra ryska, även om jag förstår allt. Snacka om utmaning, eller snarare sagt självplågeri. Haha. Hur ska detta gå?

Jag vill också passa på att nämna att jag har funnit mitt kall i livet, mhm så är det. Det är däremot 100% hemlighetsstämplat, för det är så friggin awesome att ingen annan ska få veta. Och jag ska lyckas, om jag ska! Jag ska studera, analysera och forska djupt. Prova. Samla kunskap, hitta metoder. Och när jag har lyckats, då har jag en väldigt väldigt dyrbar nyckel och lösning i min hand.

Cheers and goodnight!

Hej. Jag är flippad. Jag vet inte om det är överskottsenergi eller om det är ett tydligt tecken på att jag har en störning som träder fram lite då och då. Därför försöker jag i detta inlägg att inte lägga till onödiga utropstecken och dylikt för att förtydliga min nurvarande sinnesstämning, utan jag ska istället försöka att bevisa motsatsen. 

Vet ni vad jag tänkt? Eller ja, jag har tänkt det många gånger, och för längesen. Shit, onödig info vafan.. jaja! Såhär, man sitter till exempel en grupp av personer på en buss eller på ett tåg och har en konversation som är ganska så out of control och lite crazy sådär. Man tänker inte alls på sin omgivning.

Sedan så händer det ibland att hela ens sällskap, hur många det än nu är, går av före en själv. Så sitter man kvar där som ett fån och försöker krypa så långt upp mot stolen som möjligt. Hur pinsamt är inte det? Varför sätter man sig alltid i den situationen, gång på gång utan att tänka? Det hände mig alltid när jag gick i skolan i Lund och pendlade, då hoppade oftast mina kära klasskamrater av i Ramlösa och sedan fick jag sitta där och skämmas i hela 3 minuter tills vi kom fram till Knutpunkten. 

Folk måste verkligen tro att man är störd ibland. 

Att bli målad som ett svart hål,
eller kanske ett vredeutbrott
av alla jordens färger,
tillsammans på samma fläck av en brun, smutsig nyans.

En total urladdning av något som var fint och värdefullt,
som nådde sin topp över träden
för att sedan störta mot marken och tränga igenom sten och jord.
En blomma som vissnar och mister all sin glans,
två röda ögon och två slutna sinnen, ingen balans.
Ramen multnar, och allt det fina som fanns innanför
vänds hastigt upp och ner till en mörk historia, 
en väg du inte vågar se åt mer än en gång. 

Målad som ett svart hål, en mörk historia, en skopa av skuld du inte kan ignorera.

Imorgon blir det utgång, OM det blir!

Sista internetchecken innan sängdags nu. Gud vad nörd jag lät där.

R E T L I G A  P Å S T Å E N D E N

"Man blir kär i personen, inte i könet"

För det första så tycker jag att det låter som att man ber om ursäkt för sig själv och att man känner att man måste bortförklara sin sexualitet. Men de som är hetero eller homo då? Blir de bara kära i könet, eller hur funkar det? Nej; kön spelar roll, precis som personlighet, kemi och allt det där andra också spelar roll.

"Nejdå! Jag har absolut inga fördomar"

Jo, det har du, för det har alla. Sen om du är medveten om dem eller inte är en annan femma. Träffar du en ny människa så skannar du automatiskt av den här personen genom att titta på utsidan och skapar sedan en uppfattning. Vi placerar människor i fack för vår egen skull och säkerhet, men det är inget fel med det, det är naturligt. Fördomar är okej, vi måste ha fördomar. Det viktiga är hur vi hanterar dem, att vi vet om att de finns där och att vi låter de stanna i våra egna tankar och ger personen en chans att motbevisa eller bevisa att vi hade rätt/fel. 

To be continued, eventually.

Dagens kommentar: Men oj! Nej.. jag trodde bara jag hade fått gäddhäng.

Nu börjar sängbegäret ta över här, så godnatt på er!

Jag hittade den här annonsen och blev lite smått irriterad:



Höstens finaste barnmode? Vadå barnmode? Jag är säkert inte den ända som har tänkt på det här med att barn växer upp mycket snabbare idag än när jag var barn, men vafan. Hur längesen var det jag var barn liksom? Nej precis, det har verkligen gått jättesnabbt och jag fattar inte grejen: när jag var liten såg jag ut som en jävla loffe. Haha nejmen, jag tog på mig det som min mamma satte på mig och brydde mig inte mer om det. Jag gick runt och såg förmodligen fullkomligt störd ut, glatt omedveten om detta såklart. I till exempel Stockholm trippar det runt små 11-åringar med höga klackar och små söta handväskor. WTF?

Det finns två sidor av världen idag: den utseendefixerande och ytliga sidan, och sen den sidan som kämpar för motsatsen. Det är ju dock ganska så tydligt att se vilken sida som har övertaget, tyvärr.

Nu ska jag sluta vara allvarlig och käka lite choklad.
Sen ska jag förmodligen sova och duscha. Eller ja,
jag duschar ju innan jag går och lägger mig. Men det
förstod ni nog. Nej nu ska jag sluta, jag har lite överskotts
energi över idag känner jag.

Godnatt and laters!

Nu fyller jag år. ^_^ Tänkte bara påpeka det.
Snart ska jag gå och lägga mig som nittonåring, haha.

Let's make a birthday wish! För mitt ledsna hjärta och
för alla andra som hamnat i den här bitska soppan.
Fuck pride, det insåg jag på teaterlektionen i skolan
idag. Att visa sig sårbar, öppen och äkta; det vill jag göra.

Att våga säga att man är ledsen, att man känner saknad,
att man alltid kommer att bry sig hur mycket motstånd
man än får tillbaka; det vill jag göra.

Att sitta och skriva det här med trevande fingrar, och veta
att det inte tjänar någonting till; att känna känslan av att ens
värde ligger på samma nivå som en påse skit. Det vill jag göra.

Haha men jo, det var värst vad jag låter munter i mitt födelsedagsinlägg, eller vad säger ni? Det är faktiskt inte så illa som det verkar, det är mer läskigt att göra det man verkligen aldrig skulle få för sig att göra, men gör man inte det så kommer man aldrig vidare. Nu känns det bra, det känns bra när man bara gör. Sätter sina innersta tankar till ord, det som man verkligen inte vill avslöja; man blottar sig och klär av sig naken. 

Det vill jag göra. 

Min kebab kommer att sitta jävligt fint imorgon.
Godnatt and laters.

Scenario 1

Detta har hänt vid upprepade tillfällen: det är kväll, runt tio tiden, det är oftast en helt vanlig vardag. Jag promenerar lite och stannar på mitt vanliga ställe för en cigg, och vad ser jag? Ett gäng med säkert 10-15 ungdomar som sitter på gräsmattan och "festar", nya gröningen ungefär. Och nu menar jag väldigt unga ungdomar, dom är säkert inte mer än 13-15 år gamla. Dom skriker och väsnas som ett gäng hönor, skryter om hur fulla dom känner sig och sitter och blossar cigaretter för att sedan hosta i tio minuter.

Scenario 2

Igår när jag skulle gå hem från busshållsplatsen gick jag först till lekplatsen för att ta en cigg. När jag sätter mig på bänken kommer det fram två pojkar och den äldsta frågar om han skulle kunna få en cigg då.

Muffin: Sure. Men det är menthol, bara så du vet.
Lång pojke: Det är lugnt, tack så mycket.
(korta pojken tittar bedjande på mig)
Kort pojke: Kan jag också få en?
(jag blir lite ställd samtidigt som jag försöker hålla mig för skratt)
Muffin: Uhm, hur gammal är du?
Kort pojke: Jag är också 16, det är bara det att jag ser väldigt liten ut.
Muffin: Uhm..
Lång pojke: Det är lugnt, du får smaka av mig.
Sen går de iväg. Efter några sekunder vänder sig den långa pojken om och skriker.
Lång pojke: Det är min bror och han är 12 år gammal!
Kort pojke: Ssssccchh!!!
Muffin: *suck*

Scenario 3

Var påväg till parken då jag stötte på två tjejer och en kille som stod precis vid ingången.

Tjej 1: Har du en cigg jag kan få?
Muffin: Hm, alltså jag har inte så många kvar.. (och det var faktiskt sant den här gången)
Tjej 1: Kom igeeen! Snälla snälla snällaaa!
Muffin: Jo okejdå. *ger henne en cigg*
Tjej 1: Omg omg fyfan vad snällt tack så jättejättemycket! Hihihi!
Muffin: Ingen fara! (tjejen går bort till sina andra kompisar)
Tjej 2: Meh! Så fick du cigg?!
Tjej 1: Ja klart, jag frågade ju. Det är sån cigg med mint.
(man hör musik spela från närliggande höghus)
Tjej 1: Hör ni? Dom kanske har fest, ska vi gå dit och kolla? *skriker* EEEY HAR NI FEST!?!
Och sedan gick dom. Jag kanske också ska notera att detta var runt klockan sju på kvällen idag. På en söndag.

Slutsats

Vad försegår egentligen på högstadiet nu för tiden? Eller huvudfrågan kanske är; sän när blev jag 76 år gammal och pensionerad? Haha nejmen, fan vad det kryper ner i åldrarna. Jag har inte insett det riktigt förräns nu, när alla dom här småvuxna ungarna har börjat invadera min hederliga ciggplats. Visst, i den åldern är man som man är och så är det bara, men hur hamnade dom här?! Har dom möjligtvis spolats i land från parkeringen vid Bogarts eller vad? Jag vill bara röka min cigg i lugn och ro med mitt äckliga hår och mina sunkiga kläder utan att bjuda minderåriga på cigg. Det får mig att känna mig lite dålig, men jag känner mig dålig om jag säger nej också. Nej! Det är nog dags att ta sitt pick och pack och flyttade vidare, förhoppningsvis finns det fler potentiella ciggplatser som ännu inte är invaderade.


Night and laters, everyone.