HJÄLP
Snart ska jag in och göra mitt teater och sångprov. FKLJADKLFJADKLFJDASFJDKLASFJADKLFJDAKLFJADF Panik jag är så nervös att jag typ döööör.
Godnatt.
Ouch. Imorgon finns det en hel del nerver att ta hand om till teater och sångprovet. Jag känner mig inte ens säker på varken min sång eller monolog, men wtf.. Jag är så fett trött att jag knappt orkar sitta här, fattar inte varför jag gör det. Sov en stund innan, men tvingade upp mig själv sen. Det är fett skönt men samtidigt hemskt att sova mitt på dagen, det känns som att man missar en massa. Sen när man vaknar är man helt lost, vet varken tid eller dag.
Alltså, damn. Du var fett skillad måste jag säga.. eller så var det bara jag som var desperat att bli av med egna bekymmer. Eller vad var det egentligen? Jag kan inte sätta fingret på det, men nått lyckades du jävligt bra med. Haha.. fattar du hur kär jag var? Så länge.. Du rubbade allt, och jag måste säga att jag trodde verkligen inte att det kunde hända. Well, everything happends for a reason! Det var nog dags att släppa det. Trots att jag ville hoppas visste jag någonstans där inne att jag aldrig skulle få som jag ville, ever.
Alltså, damn. Du var fett skillad måste jag säga.. eller så var det bara jag som var desperat att bli av med egna bekymmer. Eller vad var det egentligen? Jag kan inte sätta fingret på det, men nått lyckades du jävligt bra med. Haha.. fattar du hur kär jag var? Så länge.. Du rubbade allt, och jag måste säga att jag trodde verkligen inte att det kunde hända. Well, everything happends for a reason! Det var nog dags att släppa det. Trots att jag ville hoppas visste jag någonstans där inne att jag aldrig skulle få som jag ville, ever.
FutureSexLoveSound.
Idag när jag gick till skolan hade jag på mig en svart jacka, svart linne, svarta hotpants och svarta leggings. (Till uppdansningen) Till det ett par silvriga ballerinaskor och en leopardväska.
"Men oj, Ingrid! Du ser helt normal ut idag.. du börjar få mer normal klädstil, ååh. Vad kul! Ellerhur? Jag menar innan liksom.. ehh, haha. Det är väl bra, ellerhur?" Haha.. jag sa att jag inte ens ville kommentera det där. Jävla brud, är hon helt blåst eller? Hon är fett ytlig och snackar bara massa skit har jag kommit på, hon borde ta en titt på sin tråkiga mamma-stil istället innan hon öppnar munnen igen.
När jag städade hittade jag en massa roliga ögonskuggor som bara legat och tjockat sig, how could they?!
"Men oj, Ingrid! Du ser helt normal ut idag.. du börjar få mer normal klädstil, ååh. Vad kul! Ellerhur? Jag menar innan liksom.. ehh, haha. Det är väl bra, ellerhur?" Haha.. jag sa att jag inte ens ville kommentera det där. Jävla brud, är hon helt blåst eller? Hon är fett ytlig och snackar bara massa skit har jag kommit på, hon borde ta en titt på sin tråkiga mamma-stil istället innan hon öppnar munnen igen.
När jag städade hittade jag en massa roliga ögonskuggor som bara legat och tjockat sig, how could they?!
And there we go again!
Yes, då har jag fixat en ny blogg igen. Den gamla var full med massa gamla inlägg, logiskt sagt.. som jag inte ville ha kvar över huvudtaget. Den får ni inte läsa, så det fick bli såhär.
Idag satt jag och spelade piano, tittade ut genom fönstret. Då brast det. Alla minnen som jag inte trodde gjorde ont längre skar till. Fast det var kanske inte så oväntat med tanke på allt.. Det dumma var att jag var säker på att jag inte brydde mig, att jag var glad. Som fan. Men nej, det gick jag tydligen inte med på. Jag känner mig som två personer, eller ännu fler. En som låtsas och tror att allting är bra, en annan som är helt förvirrad. Den tredje mår skit, meddans den fjärde tittar på. Den femte vet vad den vill, och den sjätte fattar ingenting. Den sista orkar inte över huvudtaget.
Jag kan inte skilja på dessa respektive inbillningar och sanna känslor, that's it. Det känns som att allt utgår ifrån vad som är möjligt och omöjligt, vad som har varit och vad som kan bli. Jag känner mig inte sann längre, och jag tror nästan att jag ska ge fanken i allt tills jag är helt säker på att nånting någonsin kan fungera. För tillfället är jag bara skapad till att gå hand i hand med olyckan, han tycker om att promenera med mig. Jag borde göra honom till min bästa vän, så kanske han går med på att snällt lämna mig ifred en vacker dag.
Idag satt jag och spelade piano, tittade ut genom fönstret. Då brast det. Alla minnen som jag inte trodde gjorde ont längre skar till. Fast det var kanske inte så oväntat med tanke på allt.. Det dumma var att jag var säker på att jag inte brydde mig, att jag var glad. Som fan. Men nej, det gick jag tydligen inte med på. Jag känner mig som två personer, eller ännu fler. En som låtsas och tror att allting är bra, en annan som är helt förvirrad. Den tredje mår skit, meddans den fjärde tittar på. Den femte vet vad den vill, och den sjätte fattar ingenting. Den sista orkar inte över huvudtaget.
Jag kan inte skilja på dessa respektive inbillningar och sanna känslor, that's it. Det känns som att allt utgår ifrån vad som är möjligt och omöjligt, vad som har varit och vad som kan bli. Jag känner mig inte sann längre, och jag tror nästan att jag ska ge fanken i allt tills jag är helt säker på att nånting någonsin kan fungera. För tillfället är jag bara skapad till att gå hand i hand med olyckan, han tycker om att promenera med mig. Jag borde göra honom till min bästa vän, så kanske han går med på att snällt lämna mig ifred en vacker dag.
