Crapmuffin

Jag säger hej, stoppar ner mitt gymnasiekort och går sedan vidare och ser mig omkring - förhoppningsvis är min favoritplats längts fram till vänster ledig. Jag sätter mig, lägger väskan i knäet och plockar upp min mp3. Sladdarna är förmodligen ihoptrasslade vilket gör mig lite frustrerad, ofta sätter jag på mig lurarna trots att jag inte rett ut det helt. Jag sätter igång en bra låt på hög volym och gör mig bekväm, och börjar sedan sakta upptäcka vad som pågår utanför fönstret. Jag tittar på människorna, in i parken, jag funderar på hur det där lilla trädet vid uppfarten plötsligt har blommat ut så fint. Jag börjar sakta lägga upp mitt mp3-schema, som finns abstrakt i mitt huvud så att jag ska hinna lyssna på de låtar som jag helst vill lyssna på. Ligger jag lite efter i schemat så får jag gå till nästa, även om den nurvarande låten inte spelat klart ännu.

Plötsligt vibrerar det i väskan, jag tror först att det är min mobil men sedan inser jag att det är busschaffören som dragit på ordentligt med högtalarna. "Nästa uppehåll, Jönköpingsgatan.." jag försvinner vidare in i min värld, jag ser på när åttan mot andra hållet kör förbi och hur gulligt det är när chaffisarna vinkar till varandra. Plötsligt så befinner det sig en långsam cyklist framför bussen, och då blir jag lite irriterad. Snart åker jag förbi ett stort vitt hus med en öppen trädgård och ett orange tak, då inser jag tillslut att det är mitt hus och att jag inte har tryckt på stoppknappen ännu. När jag väl ska gå av så sitter jag kvar så länge som möjligt, men inte för länge, för då kanske chaffisen inte tror att det är någon som ska hoppa av utan kör vidare. 

Trots all den här tankeverksamheten
så tar du upp ungefär 80% av vad som
pågår inne i mitt huvud under en bussresa på 12 minuter. 


Nu måste jag bruka lite allvar och börja öva på till tal inför imorgon.