31:1
Sista i månaden idag. Hade affären varit öppen nu så hade jag gått och köpt mig en cigarett, gjort mig en C-vitamin för att känna mig lite motsägelsefull, och sedan hade jag satt mig på trappan utanför huset och stirrat upp i mörkret och tänkt att "alla ser likadana ut i mörkret". Man vet att man egentligen ska gå och lägga sig, men ändå så är det något ångestfyllt med att lämna just det här ögonblicket. Tankar som man ska hinna tänka, eller kanske svar som man vill hinna finna. Och det rimma, och rimma på två gånger. Rimmar på dimma. Hellre dimma än regn, fast hellre regn är blåst. Jag avskyr när det blåser, det får mig alltid att börja gråta om det är riktigt illa. Helst av allt vill jag bara ha sol nu. Sol och värme och glädje. Jag vill alltid ha sol, fast ändå inte. För då kan man ju inte glädja sig åt solen på samma sätt, om den alltid finns där. Det är omöjligt. Precis som det är omöjligt att alltid vara glad. Min pappa är som en robot, han är aldrig ledsen. Aldrig orolig. Alltid glad, alltid nöjd med allting. Bullcrap eller vad liksom? Jag tror knappast att allt är lugnt när man sitter och dricker vodka till kvällsmaten, men vad vet jag. Nu tänker jag ju bara allmänt sådär generellt, han kanske kan vara ett undantag. UNDANTAG! Det finns ingenting som är säkert, rätt eller fel, svart eller vitt. För det finns ju alltid undantag, vilket är lika med ungefär onormal. Inte för att det är min åsikt, men sådär liksom.. för undantag betyder ju minoritet. Och det som är minoriteten betraktas som onormalt, även fast det inte finns egentligen. Det är ju bara ett ord. Alla ord är bara ord. Ord är så lätt. Det är så lätt att öppna sin käft och prata, säga saker, få någon annan att ta emot och lyssna. Fast jag vet inte. Words like violence! Och så kommer man till en punkt där fantasin börjar ta slut, tankarna börjar få ro. Och då får man prestationsångest, för nu är man ju igång och skriver massa random skit som man egentligen inte vet vad man snackar om. Som ingen ens kommer att läsa liksom. Så bara blir det tillgjort, fast ändå inte. När det först var äkta. Och så börjar man antingen tänka för mycket eller för lite. Nä vafan jag ska läsa nu
Och nej, jag är inte full. På torsdag är jag dock, cheers mate
