sömnlös
det är nu det ska till
det är nu allting sätts på prov
det är nu jag alltid väntat på
det är nu jag vill gömma mig i en liten låda
tills jag hittat alla svaren
fan vad drygt livet ska vara. och fan vad drygt att man förväntade sig så mycket när man var yngre, trots att det egentilgen var då det var som bäst. på många sätt iallafall. många säger att det är nu som det är bäst. men hur kan det vara det? man känner ju sig helt vilsen. vet inte vart man är eller vart man ska ta vägen. eller när man inte känner att man har en fast punkt? att man bor lite i sin väska? fy vad jag hatar ansvar, och fy vad jag hatar att säga det. det är ju det föräldrarna tjatat om i alla år, man får alltid höra samma saker: du kommer aldrig klara dig ensam! vem ska tvätta dina kläder? vem ska dammsuga? vet du hur dyrt det är att leva? jo men tack. det vet jag. och tack för uppmuntrandet, klart att jag inte kommer att klara mig. jag kommer hamna på gatan utan ett öre, eller kanske bara dö. för det hade ni låtit hända? haha... självklart inte. slutspurten med det var att allting löser sig tillslut. att allting inte är så jävla bittert som man egentligen tycker. eller iallafall.. när jag fått mitt nya jobb, hittat en egen lägenhet, börjat träna, och bestämt mig för vad jag ska göra med mitt liv - DÅ kan jag få le. lite iallafall.
tur att jag har david. tur att han har mig. läs detta nu baby, jag behöver dig! ta hand om stackars mig. jag är en vilsen liten grå själ som en gång var rosa. kan du göra mig rosa igen?? eller åtminstonde ge mig lite inspiration. jag hatar faktumet att jag alltid hade ett mål innan, jag visste vad jag ville göra. men nu när det verkligen gäller, när det verkligen är så att du ska hoppa på en utbildning i tre år eller jobba vidare, då blir det lite läskigare. lite verkligare. jag saknar den gnutta självkänsla som jag hade innan, det som fick mig att känna att nä, detta ska jag göra. detta klarar jag nog, eller jag ska åtminstonde försöka. men nu vågar jag inte alls. jag vet inte ens om jag verkligen vill. nä fan vad trött jag blir på mig själv nu.
hejhopp
det är nu allting sätts på prov
det är nu jag alltid väntat på
det är nu jag vill gömma mig i en liten låda
tills jag hittat alla svaren
fan vad drygt livet ska vara. och fan vad drygt att man förväntade sig så mycket när man var yngre, trots att det egentilgen var då det var som bäst. på många sätt iallafall. många säger att det är nu som det är bäst. men hur kan det vara det? man känner ju sig helt vilsen. vet inte vart man är eller vart man ska ta vägen. eller när man inte känner att man har en fast punkt? att man bor lite i sin väska? fy vad jag hatar ansvar, och fy vad jag hatar att säga det. det är ju det föräldrarna tjatat om i alla år, man får alltid höra samma saker: du kommer aldrig klara dig ensam! vem ska tvätta dina kläder? vem ska dammsuga? vet du hur dyrt det är att leva? jo men tack. det vet jag. och tack för uppmuntrandet, klart att jag inte kommer att klara mig. jag kommer hamna på gatan utan ett öre, eller kanske bara dö. för det hade ni låtit hända? haha... självklart inte. slutspurten med det var att allting löser sig tillslut. att allting inte är så jävla bittert som man egentligen tycker. eller iallafall.. när jag fått mitt nya jobb, hittat en egen lägenhet, börjat träna, och bestämt mig för vad jag ska göra med mitt liv - DÅ kan jag få le. lite iallafall.
tur att jag har david. tur att han har mig. läs detta nu baby, jag behöver dig! ta hand om stackars mig. jag är en vilsen liten grå själ som en gång var rosa. kan du göra mig rosa igen?? eller åtminstonde ge mig lite inspiration. jag hatar faktumet att jag alltid hade ett mål innan, jag visste vad jag ville göra. men nu när det verkligen gäller, när det verkligen är så att du ska hoppa på en utbildning i tre år eller jobba vidare, då blir det lite läskigare. lite verkligare. jag saknar den gnutta självkänsla som jag hade innan, det som fick mig att känna att nä, detta ska jag göra. detta klarar jag nog, eller jag ska åtminstonde försöka. men nu vågar jag inte alls. jag vet inte ens om jag verkligen vill. nä fan vad trött jag blir på mig själv nu.
hejhopp
Kommentarer
Trackback
