Crapmuffin

Yes, då har jag fixat en ny blogg igen. Den gamla var full med massa gamla inlägg, logiskt sagt.. som jag inte ville ha kvar över huvudtaget. Den får ni inte läsa, så det fick bli såhär.

Idag satt jag och spelade piano, tittade ut genom fönstret. Då brast det. Alla minnen som jag inte trodde gjorde ont längre skar till. Fast det var kanske inte så oväntat med tanke på allt.. Det dumma var att jag var säker på att jag inte brydde mig, att jag var glad. Som fan. Men nej, det gick jag tydligen inte med på. Jag känner mig som två personer, eller ännu fler. En som låtsas och tror att allting är bra, en annan som är helt förvirrad. Den tredje mår skit, meddans den fjärde tittar på. Den femte vet vad den vill, och den sjätte fattar ingenting. Den sista orkar inte över huvudtaget.

Jag kan inte skilja på dessa respektive inbillningar och sanna känslor, that's it. Det känns som att allt utgår ifrån vad som är möjligt och omöjligt, vad som har varit och vad som kan bli. Jag känner mig inte sann längre, och jag tror nästan att jag ska ge fanken i allt tills jag är helt säker på att nånting någonsin kan fungera. För tillfället är jag bara skapad till att gå hand i hand med olyckan, han tycker om att promenera med mig. Jag borde göra honom till min bästa vän, så kanske han går med på att snällt lämna mig ifred en vacker dag.